Det började 1996. Pär Johansson arbetade som habiliteringspersonal på dagcentret i Hudiksvall. Pär föreslog att man skulle starta en teatergrupp som en av de olika verksamheter de utvecklingsstörda kunde välja att delta i. Detta möttes med blandade känslor hos hans kolleger. Men så blev det. När det var dags för den första föreställningen kom protester och oroliga frågor också från anhöriga till de utvecklingsstörda. Efter föreställningen var de flesta positiva. Pär Johansson och Olle Hillström ledde arbetet med teatern och erfarenheterna stärkte dem att fortsätta. De utvecklingsstörda som deltagit var också entusiastiska och ville jobba mer med teater.
Föreställningarna
Den första föreställningen 1996 hette "Tomtar på rymmen" och sågs av 400 personer. 1998, efter ytterligare två produktioner hade man satt sig i respekt hos den lokala publiken och började ta in allt mer professionella inslag i arbetet. Så kom publikgenombrottet 1999 "Indianer i djungeln", där man samarbetade med Folkteatern Gävleborg. År 2000 var det dags för "Det stora bankrånet". Här använde man för första gången film som en del av föreställningen, något som sedan har blivit ett återkommande inslag. Därefter gjorde man 2001 "Ha en underbar semester". Varje produktion hade inneburit nya grepp. Antalet föreställningar hade blivit fler och setts av fler personer än den föregående, i en ständigt uppåtgående spiral. Nästa i raden var "favoriter i repris", en föreställning som hette "Det bästa ur Glada Hudikteatern". Den spelades 2003 och sågs av 8 500 personer. Efter den kom "Elvis" som hösten 2005 slog alla tidigare publikrekord i Hudiksvall.
Idén
Stöd till utvecklingsstörda ska stärka deras möjligheter att leva ett självständigt liv, att så långt det är möjligt "leva som andra". Men oftast blir det så att de utvecklingsstörda arbetar inom dagcenter i grupper för sig själva och har mycket lite kontakt med "den vanliga världen" utanför. Pär och Olle såg ingen fördel i denna isolering, tvärtom. Från början har de medvetet knutit teatern till andra verksamheter som deltagit i arbetet på olika sätt: Gymnasieelever har spelat musik, målat kulisser, sytt kläder och jobbat bakom scenen. Företag och professionella verksamheter har medverkat med bland annat ljus, ljud och smink. Det lokala näringslivet har sponsrat och kommit och sett föreställningarna. Skolbarn har mött de utvecklingsstörda i klass-rummet och sedan sett dem på scen. Teatern har levt i "den vanliga världen" på ett avgörande sätt. I traditionell omsorgsverksamhet finns ofta en kravlöshet som innebär att allt är gulligt och bra. Pär och Olle har från början jobbat med utgångspunkten att endast det bästa är gott nog, det vill säga med förväntningar på verkliga prestationer från alla, utifrån varje individs förutsättningar.
Metoden
Många av skådespelarna kan inte läsa. Några kan inte heller tala. Några har svårigheter att röra sig. Det finns de som har svårt att fungera i en grupp tillsammans med andra. Det säger sig självt att det behövs både tålamod, hängivenhet och pedagogiska grepp för att lotsa ett sådant gäng till en sprakande teaterföreställning med dialoger, dans, sång och musik. En viktig metod har varit att bygga på de utvecklingsstördas egna idéer. "Vad vill du vara? Vem vill du föreställa? Hur kan du göra då?" En enkel historia byggs upp kring de figurer som vuxit fram. Inga färdiga manus, ingen inläsning av repliker. Men när figurerna och historien vuxit fram måste det fixeras. "Kommer du ihåg hur du ska göra då? Minns nu att du svarar mig så där som du gjorde nu!" Stöd för minnet har byggts in på olika sätt. Sångerna har skapats på liknande sätt. "Hitta på en melodi". Olle fångar upp den med gitarren i hand. Text och melodi växer fram. Då minns man också bättre. "Jag är fågeln Zazoo!" sjunger Helena, inspirerad av Disney?s Lejonkungen. Efter tio år och åtta olika produktioner kunde man nu med "Elvis" ta steget till att arbeta utifrån ett mer färdigt manus och redan skriven musik. Därtill med texter på engelska. Det har hänt väldigt mycket på vägen från "Tomtar på rymmen" till "Elvis".