Ett mail till Pär
Vi får många mail från personer som dels vill visa sin uppskattning av det arbete vi gör i Glada Hudik-teatern men även dela med sig av egna erfarenheter av integration, eller bristen på integration, mellan utvecklingsstörda och normalstörda.
Vi har valt publicera ett av dessa mail som skickades till Pär Johansson, verksamhetsledare för Glada Hudik-teatern, för att det visar vad Glada Hudik-teatern handlar om.
Avsändaren har godkänt att vi publicerar detta mail.
Hej Pär!
Idag var jag hemma hos min bror på stort kalas. Jag berättade att jag sett melodifestivalen igår. Hur rörd jag blev när dina utvecklingsstörda och "normalstörda" kamrater sjöng Kents "Sverige". Deras framträdande var magiskt. Där är jag nog överens med majoriteten av SVT:s tittare.
Vad som kanske är skillnad är att jag började gråta när en av skådespelarna kom på tal. Jag är en av de som i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet fick ta del av hur hånad, spottat och kränkt han blev på Hudiksvalls gator. Hur killar puttade till honom när en "snygg" tjej kom i hans närhet och sa saker i stil med - Ta henne på pattarna då!
Jag var högst deltagande då jag inte ingrep. Att jag var fjorton-femton kan i och för sig mildra min passivitet en aning.
Vad jag vill komma fram till är att gråten kom främst för hans upprättelse och att godhet finns, men även en 35-årings ånger inför en person som var lämnad till vilddjurens hungriga käftar. Jag vet att du har fått enorm uppmärksamhet och bekräftelse för vad du har åstadkommit med Glada Hudik-teatern och jag är ännu en person som är dig evigt tacksam att du har gett dessa människor det värde de har föds till.
